Konsten att (våga) vara nöjd

Det är min sanna övertygelse att den hysteri kring sociala medier som nu varat alldeles för länge ligger bakom att många yngre och medelålders mår psykiskt dåligt. I mina ögon är det en jakt på likes som pågår 24 timmar om dygnet som stressar upp folk och får dem att må dåligt.

Egentligen är det samma fenomen som gjort Postkodlotteriet framgångsrikt - den svenska avundsjukan. "Jag vill egentligen inte ha någon lott, men det vore ju fan om grannen vann och inte jag". Ganska smart affärsidé egentligen. Undrar bara hur vinstchansen för en person med en lott ser ut idag jämfört med när lotteriet introducerades? I var och varannan dragning är det ju folk med en handfull lotter som vinner så lotteriet borde innehålla många fler lotter idag.

Åter till ämnet. Även på de olika sociala medierna är det denna avundsjuka som lyser igenom och hetsar folk. "Nu har Kalle bytt bil och Lisa har nytt kök och i vintras var grannarna i Thailand. Nu måste vi ialla fall byta badrum..."

En given sak är att alla dessa puttinuttesnuttegulliga inlägg såklart inte är 100 % med verkligheten överensstämmande. Hand upp den som någon gång sett ett inlägg där bean har skurit, tvätthögen med en veckas tvätt ligger otvättad på golvet eller bilder på den opimpade delen av huset som topp- och blancolånen inte räckte till för att renovera osv. Nä, just det. Dessa inlägg finns inte helt enkelt. Det handlar hela tiden om att övertyga omvärlden om sin egen framgång och förträfflighet. Ni som vill kan gå och ta en kräkpaus nu. Det behöver jag med nämligen innan jag fortsätter.

Varför ska det då vara så förbaskat svårt för folk att istället vara nöjda med vad man har och kunna unna andra framgång?

Får man ens vara nöjd idag?

Jag kan ibland tycka att det anses fult och lite udda i många sociala sammanhang att vara nöjd så som man har det. Det förväntas att man ska vilja göra karriär, bli chef, bygga nytt hus, köra ny bil osv. Varför?

Om vi har den svenska avundsjukan som driver på jakten på likes är det då jantelagen som gör att vi inte vågar känna oss nöjda? Vad hade hänt om vi alla bestämde oss för att under en vecka bara vara nöjda? Hur skulle omgivningen se på oss då?

Förmodligen skulle vi stämplas som icke-engagerade individer utan driv. Jag är helt säker på att vi skulle hamna i situationer där vi skulle behöva försvara varför vi är nöjda. Jag skrev häromdagen om att jag ofta sätter upp nya mål omedelbart när jag precis klarat ett mål. Det här är någonting jag jobbar med mig själv kring. Att våga vara nöjd. Att faktiskt tillåta mig själv att stanna upp, betrakta min prestation och till mig själv säga - bra jobbat!

Det här är inte lätt och jag har bara kommit en liten bit på väg. Jag kan redan nu känna att det är rätt väg och är helt övertygad om att jag bara kommer att må bättre och bättre ju längre resan pågår.

Vågar du anta utmaningen att stanna upp ett slag, vara nöjd med det du har idag och börja trappa ner på målsättning och jakt på likes?