Gillestugan. Hörnsoffa i plysch. 28 tums tv och video med long play. Lördagskväll. Uppdukad ostbricka och läsk i glasflaska. Anders Berglund dirigerar liveorkestern och Carola dansar hem segern iklädd sin väst.
Stopp, paus, frys. Är detta ännu ett det-var-mycket-bättre-förr träd som ska planteras i minnenas allé? Ja, definitivt. Jag vill köra Ctrl-C på hela minnesbilden från dåtid och Ctrl-V i nutid. Jag kör samma upplägg med familjen idag med våra barn som min mamma gjorde då 1991.
Konceptet då: Melodifestival. Melodi och festival. Konceptet idag: Melodi? Pass!
Idag sitter det tre killar i en maffia, läs Ljunggren, G:son och Jansson, och skriver typ 25 av 28 bidrag. Är det låtar med melodi i? En del kan vi väl godkänna, men i övrigt går det fan inte att urskilja i det vanliga mainstreamskvalet.
Festival? Nja, prova tivoli eller ut-och-kröka-cirkus för slavanställda i mediabranschen och vår så kallade artistelit. Jag fattar inte alla dessa "gamla stjärnor" som fortfarande ställer upp och förnedrar sig. Samma sak varenda år. Slutar ju tvärsist. Är det så jävla bra pröjs? Eller det är så svårt att få spridning av sin lyssnarskara annars? Nått måste det ju vara.
Trots min något skeptiska inställning sitter jag varje lördag i februari och början på mars och följer spektaklet. Varför undrar du? Jo, för att ge mina egna barn en liten planta till allén. Det är trots allt en av de svenskaste traditionerna och då gäller det att föra den vidare.
Trots avsaknad av vinter kommer jag hålla på Sandman. Givetvis ackompanjerad av ostbricka och backläsk i glasflaska hemma i hörnsoffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar